Polis, vårdare och missbrukare

Vad är detta för rubrik, kanske du tänker..... Ska förklara mer i inlägget, men först vill jag säga att detta skriver jag för att hjälpa dig att förstå vikten av att språket har en stor och viktig plats när du kommunicerar, framförallt i skrift.

Inlägget är också en vädjan till dig som blir irriterad och känner dig okunnig när du blir "rättad". En vädjan att just inte bli varken arg eller känna dig okunnig.

Min mor gav mig boken "Handbok för språkpoliser" av Sara Lövestam, då mor vet att jag brinner för detta område. Har nu läst några avsnitt och kände mig inspirerad att dela med mig.

Jag arbetar mycket med språkvård och "titeln" blir då språkvårdare.

- Det låter väl mjukt och trevligt? Men en del uppfattar mig som språkpolis, låter mindre mjukt och trevligt. Jag som språkpolis har att välja på att vara God Cop eller Bad Cop.

Jag ser mig själv som God Cop och anledningen är självklar. Jag har ansvar för att förmedla till mina kunder vad som är korrekt inom språket, på ett ödmjukt, men ibland på ett "rakt-på-rödbetan-sätt".

Om jag är kund i till exempel en elektronikbutik, vill jag inte bli bemött av en "kunna-allt-inom-elektronik-polis" (Bad Cop), när jag frågar om en pryl (kommer inte ens på ett bra ord) och får kastat i ansiktet:

- "Det fattar du väl att du måste ha den häääär kopplingen och muttern, pucko!"

Du fattar!

Att språkvårdare säger att de som inte är så kunniga inom språket, är språkmissbrukare, är att ta i (Bad Cop). Mina kunder är experter på verksamhet och mitt ansvar är att hjälpa dem att kommunicera den på ett värdigt och enkelt sätt. PUNKT.

Tänkte skriva om särskrivningar, stavning, de eller dem, bindestreck, stor eller liten bokstav med mera i kommande blogginlägg OCH såklart komma med tips och råd till dig.

Hör av dig om det är något du undrar över - jag är en God Cop!